två gånger på en och samma dag. Gäller ju att hålla ångan uppe och skriva när lusten infinner sig. 

Idag har Sara och Astrid varit ute i skogen med Cappe och Julia. Julia är mitt senaste tillskott till flocken,jag har alltså nu två ponnys, en godkänd hingst och ett diplomsto. Bägge utav den bästa rasen, new forest, och tanken är att dessa två ska få fina fölisar åt mig. Detta året är hon inte betäckt, det blev så sent på säsongen, så hon ska ridas utav Astrid. Så får vi se hur långt de kommer ihop. Kanske blir två hästar på NF-mästerskapen nästa år.  

  
Sara och Cappe är sommargäster här. Han är fyra år efter favorit ask-contendro. Hoppar höghus, har dock attityd som ett mindre tonårsgäng halvfulla på folköl. Behöver lära sig att han inte alltid har rätt och att vi faktiskt finns där för att hjälpa honom, inte stjälpa. Siktet är inställt på breeders nu till hösten, och det kommer gå galant.

Nu ska jag ta det finaste jag har och krypa ner i sängen. 

Natti❤️

Va längesen jag satte några ord här. Risken är att det bara blir massa gnäll om hur jobbigt det är att vara gravid, och hur synd jag tycker om mig själv för att jag inte kan rida.

Men snart är det över. Jag har 7 dagar kvar till BF och även fått en tid utav K-krona för en eventuell igångsättning om inte bebis kommer när den ska. En fördel med att vara IVF-patient. De låter en inte gå över så värst länge.

Va hos BM igår för sista gången. Allt ser kanon ut. Mina värden är tipptopp och bebisen växer som den ska. Nu är det bara till att vänta….. Men det här med att vänta är ingen hit alls. Jag har dåligt med tålamod, och vill ha min lilla groda hos mig NU!. Jag analyserar minsta lilla känsla, minsta kramp, sammandragning och förvärk. Kändes inte detta lite värre än igår?!? Har jag inte mer ont?!? Frågat mina systrar hur det ska kännas, och där är de ju inte mycket till hjälp, de är ju så olika för alla.
Men det är bara till att vänta, och vänta, och vänta.

Hoppas jag snart är på bättre humör, en piggare och gladare mamma som på sikt kan sätta foten i stigbyglen igen .

Har fått höra att 33 är rätt sent för att få första barnet. Men hallå?!? Kände ni mig när jag va mellan 20-25 så skulle ni hålla med mig om att jag hade absolut ingenting att erbjuda ett barn i den åldern. Jag var inte färdig med varken mig själv eller livet på krogen.
Nu var ju planen från början att jag och Chista skulle få vårt första barn för runt fyra år sedan, det var då vi förlorade vårt första, så visst, lite sent är vi på det, men jag är enormt glad att vi blir föräldrar nu och att jag inte har nått sen jag va i början på 2o-års åldern.
Idag har vi ordnad ekonomi, ordnat boende, vi vet vad vi vill ha ut av livet och risken att vi skulle få nån form utav livskris framöver för att vi inte anser att vi gjort allt vi ville är minimal.
Absolut inget ont till dem som skaffat barn tidigt, men för egen del så är det tur att jag får barn nu och inte då.

Går in i v 30 idag. Det går fort nu och magen växer för varje dag känns det som. Och jag har lite tur där, det är enbart magen och tuttarna som växer resten verkar bibehålla sin ursprungsform. Och det känns bra, vill inte ha massa extra kilon att dras med längre än nödvändigt. Jag har aldrig varit överviktigt och mår inte bra när vågen visar mer än nödvändigt, även om det just nu är för en god sak. Till sommaren nästa år vill jag känna mig fin i bikini igen.

Unghästarna sköter sig ypperligt. Och nu skrittas Electra med ryttare, och vi har även börjat på styrningen och visat henne skänklarna. Hon tar det hela med ro, och verkar tycka det är skoj att jobba, och att det absolut inte är konstigt att Malin numera sitter på hennes rygg och inte står brevid.

Daisy har vi inte suttit på än, hon är ju som ett spjälstaket i kroppen, har växt mycket på höjden och inte på bredden, så vi väntar lite med det. Men hon longeras lite lätt inspänd, med sadel och träns. Tar alla kommandon från marken och orkar galoppera på volt. Även löshoppningen utvecklas hon i med stormsteg. Hoppade 1,10 igår och klippte det utan problem med luft imellan. Har en riktigt bra teknik och jag är så stolt över henne.

Nätterna känns sjukt långa, speciellt när man spenderar största delen utav dem i vaket tillstånd. Är jag inte kissnödig så ligger jag illa och har ont. Har fem kuddar i sängen och försöker palla upp för stöd, men det fungerar bara korta stunder i taget. Men det är snart över, tiden går fort till Januari nu, och sen kommer jag vara vaken nattetid utav andra anledningar. Men det känns helt oki, då är det iallafall inte min kropp som spökar. Då kommer det vara en liten miniChista som härjar runt.

Unghästarna går från klarhet till klarhet.
Daisy jobbar på fint i lina och vi har börjat spänna in henne lite grann. Hon lägger på sig och växer för varje dag nu, och det känns bra. Hon behöver växa både uppåt och på bredden innan jag är nöjd. Longeras med sadel och träns, kan alla röstkommandon och orkar nu galoppera på lina utan att rusa runt. Eftersom jag inte har några planer på att sitta på henne denna sidan jul så får vi arbeta henne för hand, och då bygga lite kondis och muskler inför vårens arbete. Försöka hålla henne väl föberedd inför vårens arbetsuppgifter.

Electra har kommit snäppet längre, henne har vi nu suttit upp på och börjar skritta med ryttare. Och hon sköter sig hur bra som helst. Litar blint på det vi gör, och verkar trivas ypperligt med all uppmärksamhet och att få arbeta. Bådar gott för framtiden.
Kanonpsyke på bägge unghästarna, och det är så skönt.

Tre månader kvar utav den här graviditeten, men vi är redan stammisar på förlossningen.
Igår natt vaknade jag och hade så fruktansvärt ont i ljumsken/magen. Kändes som jag hade världens håll samtidigt som att jag var så grymt kissnödig att det kändes som att buken skulle sprängas. Väckte Chista och vi var uppe och vandrade runt lite. Tyckte det släppte efter ett tag och jag låg och slumrade lite mellan varven.
Framåt morgonen va smärtan påtaglig igen och jag ringde in till förlossningen.
De ville naturligtvis att vi skulle komma in, fråga om jag hade min blindtarm kvar osv. Kul tänkte jag, en lite OP såhär på morgonkvisten är ju aldrig fel?!?
Blev lagd på bekvakning med CTG och de tog massa prover. Även Ul gjordes, både vaginalt och vanligt. En riktigt bra läkare träffade vi, han hade tagit sig tiden att läsa i min journal och det betyder mycket för mig att de vet om hela historien och på så vis slipper ställa en massa onödiga frågor.

Allt var fina fisken med den lille grodan och min smärta förklarade de med att det är ett ligament i ljumsken som börjar ge vika, en smärta jag alltså får leva med ett tag. Det är jag och fotbollsspelarna.
Jag hade ju precis typ tänkt tanken att jag mådde bra och att resten utav tiden skulle förlöpa hyffsat smärtfritt, men tji fick jag, här får man inte slappna av, inte ens lite.
Helt överlycklig över att bebisen mådde bra åkte vi hem. Och i gårkväll tog jag två alvedon innan läggdags och har sovit bättre inatt än vad jag gjort på flera månader, bara varit uppe tre gånger.
Smärtan i ljumsken är kvar, men nu när jag vet vad den beror på tar jag den med ro, jag kan ha ont bara mitt barn mår bra!