Ätit huggorm och druckit ättika!

Ungefär så är statusen på mitt humör. Blir nog lite taggtråd till lunch oxå.
Tycker synd om min omgivning, mest om Chista. Jag har humör och temperament i vanliga fall, men just nu är det löjligt. Jag går igång på precis allt, minsta lilla sak får mig att fullkomligen explodera. Och eftersom jag måste bita mig i tungan på jobbet och ute i stallet så är det Chista som får ta smällarna. Sen att han inte vet när man INTE ska argumentera med mig är ju hans problem. Han är lika het i humöret han, så nu slår det gnistor om Herr och Fru Bergman.

Arg-Kärring

I övrigt känner jag inte så mycket ännu, lite ont i huvudet, det spänner och drar i magen och jag är naturligtvis öm där jag satt sprutorna. Svullen är jag med, ser redan ut att vara i tredje månaden. Men ännu har jag inte lyckats träffa några blodkärl, så jag är inte blå åtminstone.

Igår fick jag stifta bekantskap med en ny spruta, Orgalutran.Ve och fasa säger jag bara, nålen är fan trubbig. Det var inte skönt alls, och jag kan inte fatta att man inte kan få denna varianten i ” pennform ” som Gonal-F sprutan. Då är det ju engångsnålar som man byter, inte föruppdragna sprutor som denna. Jag ser inte framemot kvällens sprutor, inte nånstans.

10253757_10152405037801410_6799456490873944088_n

Imorgon är det dags att återigen åka ner till Malmö för ett ultraljud. Då får vi se om stimuleringen fortskrider som de planerat, eller om vi får avbryta eller öka dosen. Undra hur många fler turer det blir fram och tillbaka innan det är dags för äggplock. Vägen dit är så tråkig och med tanke på humöret jag ligger inne med just nu så känns en två timmar lång bilfärd ihop med Chista mindre lockande.

På hästfronten så fick Rock sig en skrittrunda i skogen med Astrid igår. Jag är så tacksam för all hjälp jag får med mina fyrbenta.
Magnolias juver har börjat ändra lite form. Jag är ju och pillar på henne flera gånger om dagen, så minsta förändring märker man ju av. Men än är det långt till fölning, hoppas jag, vill inte ha nått förtidigt fött föl oxå, känns som att jag har nog att tänka på.

Status på Gården

Inne på min tredje dag med Gonal-F sprutan, och känsla i magen är aj aj. Så nått pågår ju där inne. Påminner om en kraftigare mensvärk ännu sålänge, men den lär väl eskalera.
Det har gått bra att sticka, och ännu har jag inte lyckats skaffa mig några blåmärken. Hoppas det fortsätter så. Svullen är jag, men det är ju väntat, ser bara löjligt ut.
Ridningen har jag ju lagt på hyllan för ett tag nu, har lämnat över Rock i händerna på Malin, PrakikantMalin. Dock rider hon honom under mitt vakande öga, han är ju inte så enkel alla gånger och det känns nog skönt för både henne och mig att jag står på marken och håller lite koll. Men jag är så tacksam över hennes hjälp, vill verkligen inte att han ska bli ståendes, det fungerar inte med en sån häst. Och hur länge jag behöver hjälp får ju tiden utvisa, men blir det en längre tid så får jag nog spana efter lite tävlingar åt dem bägge. Malin får helt enkelt sadla om och bli dressyrryttare.

10176193_315333221946987_8128486514641912684_n

På onsdag är det återigen dags för ett besök i Malmö, för att kolla hur landet ligger i magen. Om tillväxten fortskrider som den ska eller de behöver justera doserna på hormonerna. Om allt går enligt plan så blir det äggplock V 19 och återinförande i samma vecka eller veckan efter. Så håll tummarna nu, att allt går vägen.

what-an-ivf-cycle-is-like

Rädsla

Sara Rahm, veterinär på Klagstorps hästpraktik, har precis varit här och gett Magnolia sin sista EHV vaccin inför fölningen.
Jag har haft en gnagande känsla i magen att något inte riktigt står rätt till. Hon är alldeles för stor för att ha två månader kvar.

Det hela började vid UL-kontrollen på 45 dygn. Sara tyckte först att det var för mycket rörelser på två ställen i magen, hon letade och letade och letade… Vi pratade över möjligheten till att det kunde vara två, men efter en stunds ultraljudande till så sa hon att det bara va en. Att den var riktigt rörlig bara.

Och idag när Sara va ute så pratade vi om detta igen. Hon tycker oxå att Magnolia är för stor, hon är alltså större nu, med två månader kvar, än vad hon var när hon gått tre veckor över förra gången, 2012. Och hon är inte överviktigt eller fet, bara gigantisk över magen.

547246_10151041218751410_1496426106_n
Bild två dagar innan Daisy kom.

Tyvärr går det ju inte att kolla med UL utan risk för fölet, en rektalundersökning säger oftast ingenting då de ligger ovanpå varandra och man då bara känner den som ligger först. Så det enda jag kan göra är att vänta och se, hålla tummarna att det är så att denna fölungen är betydligt större än Daisy, annars har vi problem.
Usch och fy, håll tummarna att det bara är en.

10170770_10152390010341410_1499519712319528707_n

10250185_10152390010226410_8824419440492952193_n
Dessa två tagna idag.

Allt har sin tid.

Om några dagar ( förhoppningsvis ) är det sprutstart för mig och Chista. Detta innebär att ridningen får läggas på hyllan ett tag. Men allt har sin tid.
jag hoppas att behandlingen kommer gå smidigt, så smidigt som det nu är möjligt och att jag snart är tillbaka i sadeln igen. Att vara gravid och rida är inget konstigt för mig, och jag hoppas jag får uppleva det, inom snar framtid.

Jag är hoppfull och full av förväntan inför vad som komma skall. Samtidigt är jag livrädd, livrädd att nått ska gå fel, livrädd att det ska göra ont, livrädd att allt kommer vara förgäves och att vi efter allt detta ändå står utan bebis.
Men jag måste tro att vi ska lyckas, det bara måste gå.

1463053_10152122071261410_1380350766_n

Vilket väder !

Ja, helgen som gick bjöd på riktigt fint vårväder. Jag älskar våren, för mig är det den absolut bästa årstiden. innan alla flugorna kommer. Nu kan jag ju rida ut Rock utan att han tycker det är jobbigt. Så fort det blir för varmt och det surrar flugor överallt så blir han ju lite knäpp. Ska jag ta honom på en tur sommartid ser han ut som nedan, snyggt va?

1003210_10151825566211410_2050533387_n

Praktikant Malin är inne på sin andra vecka här hos oss. Och hon är verkligen superduktig, inte rädd för att hugga i och utför alla uppgifter jag ber henne om med stor noggrannhet. Alltid pigg och glad. Jag kommer sakna att ha ett par extra händer i stallet när hon slutar.
Igår var jag Malin och lillasyster Annika ute på en tvåtimmars tur i skogarna runt Gränum. Underbart väder och lagom taggade hästar. De fick jobba med ryggen alla tre i de lååååånga backarna bakom Rislycke. Helt underbara klätterbackar där. Både hästar och ryttare var sådär lagom möra när vi kom hem. Men det var verkligen en välbehövlig runda.

1510487_10152343045331410_1007563787_n

Har anmält Rock till en klass under påskdressyren i Ronneby. Antagligen kommer jag få stryka mig, vi är nog mitt uppe i IVF-behandlingen då och är det så vet jag inte om jag är så sugen på och tävla, om jag ens får rida. Nästa vecka får jag mer info om vad som komma skall, så vi får se, anmälda är vi iallafall.

Mardrömsvecka!

Ja, veckan som vi precis lämnat bakom oss kunde jag varit utan.

Började med att Vilja, vår ena hund, fick ett EP-anfall. Vet inte hur många utav er som bevittnat ett sådant, men jag kan ju säga att jag trodde hunden skulle dö. Kände mig väldigt maktlös och även om anfallet var över på ett par minuter så kändes det som en hel evighet. Hon kom snabbt till veterinär och är insatt på medicin. Men vi vet ju ännu inte om hon är insatt på rätt dos, så jag går och sneglar på henne hela tiden, väntar på nästa anfall. Men jag hoppas att hon slipper fler. Vi vaktar henne som en hök känns det som, och Chista har med henne överallt nu, vill inte lämna henne ensam med de två övriga ifall ett nytt anfall skulle komma. Det sägs att de andra skulle kunna få för sig att gå på henne, och det vill vi inte.

1010059_682044415154940_1486343078_n

I torsdag på förmiddagen så skulle jag sitta upp på Okeanosmärren, upptäcker då att hon är halt. Suck suck. Så nu ska det bokas tid och utredas. pga olika omständigheter visste jag ju att detta kunde inträffa, men det är lika jävla tråkigt för det, jag gillar hästen, hon är utav rätt kaliber, har kämparglöd och skulle kunna gå långt. Ja ja, vi får se vad veterinären och ägaren säger, om hon ska behandlas här eller hemma.

På torsdagskvällen gick jag ut för att kvällsfodra, och hittar Rock liggandes i boxen, han hade inte rört sitt em-hö och såg inte pigg ut alls. Fick typ panik, lyckades få upp honom och ut på banan. Ringde Björn Rahm och fick instruktioner. Så vi gick och vi gick och vi gick. Det lättade lite efter två timmar, han bajsade men var fortfarande tagen. Pratade med Vet igen, och de stod stanby att ta emot mig om han skulle försämras igen.
Hela natten mellan tors och fre promenerade jag med honom 10 min en gång i timmen. Morgonen kom, och Rock var helt klart bättre, men inte bra. Fortsatte gå med honom hela dagen i omgångar, gav lite hötussar och tryckte i honom massa linfrö.
På kvällen var jag tvungen att åka till jobbet, men mina stallflickor hade stenkoll på Rock och rappoterade minsta förändring. Väl hemma från jobbet vid niotiden så var det dags att börja promenera igen. Gick varannan timme den natten, och jag vet inte vem utav oss som var tröttast. Men Rock började visa lite humör och det var ett gott tecken. Vrålhungrig var han oxå.
Bestämde att han skulle stå inne på lördagen med, promenerade honom tre ggr på förmiddagen innan jag återigen var tvungen att åka och jobba. Han var nästan sitt vanliga jag igen, trött och lite medtagen, men det var ju inte så konstigt, jag hade ju hållt både honom och mig själv vaken i typ två dygn.
När jag kom hemifrån jobbet på lördagskvällen så stod han och bråkade med sin boxgranne och jag kände att jag kunde andas ut, att han äntligen var oki igen.

576812_10150828680683479_1315132928_n

Verkar vara massa kolikhästar överallt i den södra delen utav landet just nu. Vädret är ju helmärkligt och mina hästar gräver efter rötter i hagen, så jag tror att Rock fått med sig massa jord, och den jorden lär ju vara allt annat än fräsch. Så nu ger jag linfrökaka till alla hästarna, förebygger jord-sandkolik, bildar ju ett slem som tar med sig jorden ut ur hästen istället för att den ska lägga sig i tarmarna och skapa problem.

Så jag är glad att veckan är över, och att vi påbörjat en ny. Kan ju hoppas att denna blir bättre, den ska förhoppningsvis avslutas med en tävlingsstart på klubben nästa helg.

Vad jag söker i en häst, en dressyrhäst.

Hoppryttare resp dressyrryttare har ju lite olika kriterier när det kommer till att titta på häst. Jag som är dressyrryttare kan ju förklara lite hur jag tänker när jag letar efter häst. Om jag utgår ifrån mina egna förutsättningar och mål med min ridning/träning/tävling.

Först och främst vill jag ha en vaken och framåt häst med bjudning och tålamod.

Exteriört sätt så vill jag ha långa, korrekta ben, en väl ansatt hals. Hästen ska vara byggd lite i uppförsbacke, då en högställd häst är lättare att arbeta än en lågställd.

149453_10150825797193479_1585070029_n

När det kommer till stammen tycker jag bara det är viktigt om det är en ung oprövad talang, en äldre häst har förhoppningsvis skaffat sig egna meriter och stammen spelar då mindre roll. Det är ju inte alltid så att framgångsrika föräldrar föder framgångsrika avkommor. Allt handlar ju om förutsättningar och vad man väljer att göra med dem.

När man letar dressyrhäst tittar man på smidighet, balans och rörlighet hos hästen. Hästen ska vara känslig för hjälperna och ha stora och runda rörelser med lätthet att trampa under sig samt vara flexibel i framdelen. Man vill ha en häst med stort steg som har lätt för att länga och korta. Det ska se ut som den flyter fram. Att om jag ber den öka ska den inte springa fortare med korta steg, utan ta färre och längre för att vinna mer mark.
Det är viktigt att hästen har 3 jämna uttrycksfulla gångarter med bra påskjut från bakdelen och är reaktionssnabb.

Jag noterar att när jag sitter och skriver att min ” drömhäst” kostar massa massa pengar. Men jag får väl hoppas att nån av de jag avlar fram ska ha dessa kriterier. Då ser framtiden ljus ut.

Väntan, oro och dessa remisser som aldrig tycks komma

Denna eviga väntan, och detta prat om vårdgarantin. Vet ni hur lång tid 3 månader egentligen är när man väntar????
Vi har ju fått remissbekräftelse från RMC, vi vet att bollen är i rullning, vi vet bara inte när vårat liv ska kontrolleras utav nässprayer, sprutor, vagiatorer och passande utav tider. Och då har vi ju inte ens nämnt smärtan, ångesten, och rädslan över vad som komma skall.
Hoppas bara alla dessa känslor övergår till lycka, förväntan och en känsla utav att äntligen vara ” hel ”.

582179_10150829001486410_754734720_n

Hela den här historien började ju för tre år sedan, men det hemska MA vi råkade ut för, alla komplikationer och sjukhusbesök. Och dessa nonchalanta läkare som uppförde sig som att deras misstag med mig var egentligen vardagsmat. Och det har jag ju fått klart för mig efteråt att så inte va fallet. Att det som hände oss absolut inte får hända.
men vi kom igenom det, hade massa stöd utav Chista och av Sassa. Det var många långa timmar på altanen med en flaska rött, ältandes varför saker blev som det blev och inte som det var meningen.

Jag följer ett par bloggar, människor i samma sits som vi, och nästan alla dessa har nångång givit upp, gått in i depression, varit sjukskrivna, helt enkelt mått jävligt dåligt.
Jag känner igen mig i mycket utav vad de skriver, och jag har sörjt våra missfall, gråtit mig till sömns mer än en kväll över hur orättvis världen är. Men jag har aldrig givit upp, känt att jag inte velat stiga ur sängen eller att jag inte vill gå till jobbet. Nu är det ju så att alla på mitt jobb och i min omgivning vet vad vi gått igenom, och det tror jag underlättar, men jag kan inte låta bli att undra om det är nått fel på mig ?!? Är jag en optimistisk idiot?
Hoppet att vi nån dag kommer bli föräldrar har ju inte lämnat mig, jag har aldrig tvivlat,det ska gå, det bara måste.

Tankar och funderingar kring framtiden.

Nu blir det ett sånt där personligt inlägg igen, fast detta handlar ju om hästarna oxå.

Som jag skrivit innan så väntar ju jag och Chista på det lilla brevet från RMC i Malmö. Vi står alltså på kö för att göra en IVF, en konstgjord befruktning.
Vägen hit har varit sjuk lång, massa smärta, både fysisk och psykisk. En evig väntan på remisser utav olika slag som ska dimpa ner i brevlådan.
Men nu har vi gjort alla tester, lämnat alla prover och få beviljat IVF utav det högsta hönset i K-krona. Men väntar, det gör vi fortfarande.. På vårt lilla mirakel.

1463053_10152122071261410_1380350766_n

Enligt vårdgarantin i Sverige ska man ju komma under behandling inom tre månader, och köerna till RMC ska tydligen inte vara så långa som till den vanliga Landstingsvården. Och detta är ju positivt.
Jag vet att jag innan, under och ett tag efter behandlingen kommer ha ridförbud. Detta pga många olika anledningar som jag inte ska beskriva närmre. Så vad ska jag göra med Rock? Undra om jag skulle lånat ut honom genom hela den här processen? Men tänk om det inte blir nått? Då vill jag ju rida själv. Och om jag blir gravid kanske jag mår jättebra och rider fram till förlossningen, lr kanske jag mår kass från dag ett och kan inte rida alls.
Han är inte den lättaste individen att arbeta med alla dagar, kräver sin ryttare. Han är snäll som ett lam i hanteringen, men kan bli taggad och stark under ryttare. Och den där hästen betyder så fruktansvärt mycket för mig, så vem skulle jag våga anförtro honom åt?
Alf hoppas jag ju ha förmedlat vidare innan allt detta når sin kulmen, och skulle han vara kvar har jag en plan B gällande honom. Har jävligt duktiga tjejjer i mitt stall. Så det ska nog lösa sig.

154720_10150670279528479_1791288601_n

Nån som har en bra lösning på mina problem? Suck.

Bakom varje framgångsrik hästkvinna står det en man, en bra man.

Jag lever min dröm, jag har min gård, mina hästar och allt vad det innebär.
Men allt detta hade inte varit möjligt om det inte varit för min älskade man Christian.
Det är han som slår höet, vänder det, pressar det och ser till så det hamnar på logen. Det är han som har byggt min fantastiska ridbana, som jag är så jävla nöjd med, det är han som sladdar den och ser till att vi har ett fint underlag att rida på.
Han har byggt mitt stall, från kostallet det var, till det fina unika jag har idag. Han låter mig utveckla min hästverksamhet, stöttar mig i mina beslut. Både de som är bra, och de som är mindre bra.
Utan Chista, ingen gård.
Ingen gård, inga hästar.
Evigt tacksam.

394718_3043747031986_101648023_n

541921_10151309993902416_1393724453n_n

44575_1355111445467_1461881580_30807446_2440087_n