Personlig… Igen..

Ibland så publicerar jag ju inlägg här på bloggen som inte har med hästar att göra. Jag hoppas att det är okej?! Ibland behöver jag bara skriva av mig lite, men det ger ju er samtidigt en chans att lära känna mig bättre.

Igår publicerade min storebror denna bild på sin FB-sida.

Den föreställer min mamma och hans äldsta son Kristoffer Jr.
Jag upptäckte bilden när vi hade rast på jobbet, och tårarna steg omedelbart. Fick stålsätta mig för att inte börja storböla.
Vissa dagar är saknaden efter henne så stor och så påtaglig. Jag saknar henne så det gör ont i hela kroppen. Man blir aldrig för gammal för att behöva sin mamma, glöm aldrig det.
Skulle ge vad som helst för att få prata med henne igen, krama henne och säga att jag älskar henne. Vet att jag inte är ensam om att känna såhär, vet att mina syskon också saknar henne nått oehört, och min pappa ska vi inte ens tala om, han blir sig aldrig mer lik. Och det blir inte vår familj heller, hon var klistret som höll oss alla samman. Såg till att vi samlades och höll sams.

För er som inte vet så blev min mamma ihjälkörd på väg hem från jobbet för några år sedan.Hon cyklade alltid, både dit och hem. Och på ett ögonblick så förändrades hela mitt liv.
Jag kan ju inte låta bli att undra hur mitt liv hade sett ut om hon fortfarande fanns.