Väntan, oro och dessa remisser som aldrig tycks komma

Denna eviga väntan, och detta prat om vårdgarantin. Vet ni hur lång tid 3 månader egentligen är när man väntar????
Vi har ju fått remissbekräftelse från RMC, vi vet att bollen är i rullning, vi vet bara inte när vårat liv ska kontrolleras utav nässprayer, sprutor, vagiatorer och passande utav tider. Och då har vi ju inte ens nämnt smärtan, ångesten, och rädslan över vad som komma skall.
Hoppas bara alla dessa känslor övergår till lycka, förväntan och en känsla utav att äntligen vara ” hel ”.

Hela den här historien började ju för tre år sedan, men det hemska MA vi råkade ut för, alla komplikationer och sjukhusbesök. Och dessa nonchalanta läkare som uppförde sig som att deras misstag med mig var egentligen vardagsmat. Och det har jag ju fått klart för mig efteråt att så inte va fallet. Att det som hände oss absolut inte får hända.
men vi kom igenom det, hade massa stöd utav Chista och av Sassa. Det var många långa timmar på altanen med en flaska rött, ältandes varför saker blev som det blev och inte som det var meningen.

Jag följer ett par bloggar, människor i samma sits som vi, och nästan alla dessa har nångång givit upp, gått in i depression, varit sjukskrivna, helt enkelt mått jävligt dåligt.
Jag känner igen mig i mycket utav vad de skriver, och jag har sörjt våra missfall, gråtit mig till sömns mer än en kväll över hur orättvis världen är. Men jag har aldrig givit upp, känt att jag inte velat stiga ur sängen eller att jag inte vill gå till jobbet. Nu är det ju så att alla på mitt jobb och i min omgivning vet vad vi gått igenom, och det tror jag underlättar, men jag kan inte låta bli att undra om det är nått fel på mig ?!? Är jag en optimistisk idiot?
Hoppet att vi nån dag kommer bli föräldrar har ju inte lämnat mig, jag har aldrig tvivlat,det ska gå, det bara måste.